Har fått ett par mail där folk bett mig berätta lite om själva operationen som jag gjorde för ett år sedan.
Jag skrev en operationsberättelse på min dagbok på Viktop.se och tänkte publicera den här också nu.
Måndag 2/2
Vaknade kl 5 på morgonen, låg kvar i sängen några minuter innan jag hoppade in i duschen för den andra duschningen som man blivit tillsagd att göra. Vid 6 tiden var jag färdig för att åka men då det var för tidigt satte jag mig i köket och surfade en halvtimme. Kom och tänka på att jag inte tänkte på vad som skulle ske alls, lite märkligt kan tyckas men op. var det enda som jag inte tänkte på.
Kl halvsju åkte jag hemifrån, jag körde själv till Ersta, var framme tio i sju, sade hej då till mina föräldrar som åkt med och gick in. Åkte upp till våningen och det var en hel del som var aktiva redan. Inne på SSK receptionen kunde man höra att någon ur personalen sjukskrev sig, inget ovanligt alls. Träffade SSK Eva och blev ombedd att gå till dagrummet så skulle någon ropa upp mig.
Det var då det började gå uppför mig att om någon timme så skulle man kunna ligga under narkos. Som tur var så hann man inte tänka så mycket för SSK Eva ropade upp mig och visade mig till mitt rum. Hon ställde någon rutin frågor och sade åt mig att byta om till deras sjukhus kläder, nattskjortan bak och fram och strumporna sist när man ligger på sängen, så man inte skulle halka kan jag tänka mig. Fick även en hel del mediciner, panodil och något annat för att man skulle bli avslappnad.
Gick in i badrummet och fick raka av håret på magen, byte om och ställde in mina saker i skåpet, lämnade necessären, i den lade jag mobilen och mp3 spelaren, så man hade tillgång till den på uppvaket. Ombytt och i ordning lade jag mig ner och några minuter senare kom doktorn in och frågade hur det var och om jag hade några frågor. Sedan målade han lite på magen och gick iväg.
Efter ett tag så kom SSK Eva och en annan syster, nervös som man började bli så la jag tyvärr inte hennes namn på minnet, men trevlig och rolig var hon. De körde iväg med mig i sängen och jag kom på mig tänkandes att ligga på en rullande säng och bara se upp i taket var något helt nytt för mig. Det jag minns av färden var att den var snabb, trodde att jag skulle åka hiss men innan jag hann blinka så var jag på plats. De lämnade av mig till op. SSK, dem som tog över var också supertrevliga. Efter några minuter körde dem in mig i ett nytt rum, där man fick på sig en op. mössa och någon slags skydd för fötterna. Efter ytterligare någon minut så fick jag gå till op. Bordet. Minns att resan gick lite skakigt, vet ej om det var pga. nervositet eller om det var pga. medicinen.
Liggandes på op. bordet så började dem försöka sätta nålar på mig, minns och har märken kvar på högra handen, men dem lyckades inte med det märkte jag sedan när jag vaknade till. Jag minns att jag försökte komma ihåg alla detaljer innan man slocknade men faktumet är att det sista jag minns är hur två – tre stycken håller på med att försöka sätta nålar och att någon smeker min vänstra kind.
PÅ UPPVAKET
Uppvaknandet var en hemsk känsla, ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag på att det är det värsta som jag varit med om hittills i mitt liv. Det jag hade i huvudet var att jag måste försöka samla mig och hjälpa till när jag skall från op. bordet till sängen, men hur mycket jag än försökte hålla mig vaken så somnade jag till. För varje gång jag somnade hörde jag röster runt omkring mig. Fast jag sov så hörde jag och kände jag hur folk pratade med mig och rörde mig. Dem få sekunderna man hade ögonen öppna så såg jag mig runt omkring och man kände inte igen sig, varken rum eller personalen.
Sedan kom nästa obehagliga sak, så torrt det var i min mun är det inte ens i öknen. Blodsmaken man hade i munnen var hemskt obehaglig, smärtan man kände i halsen när man försökte svälja var inte av denna värld. Fick lite hjälp med torrheten precis innan jag slocknade igen. Först runt 12 tiden vaknade jag till ordentligt. SSK Anders kom och berättade att op. var över och att allt hade gått bra, det kändes tryggt. Han satte på TV:n och jag såg lite på TV. Några minuter senare så körde dem in patient nummer två.
Vid 14 tiden började jag känna mig kissnödigt och bad att få gå på toaletten. Lyckades inte pressa ut en enda droppe fast man kände att man behövde kissa. De tog ett ultraljud över blåsan och den visade ca 250 ml, så dem tyckte det inte var något farligt. Efter ytterligare någon timme så kände jag att nu måste jag bara få komma upp och kissa, ännu en gång utan resultat. Nu hade mitt blodtryck gått upp i taket så det började samlas sig en del personer runt min säng. SSK Anders fixade någon medicin som jag fick i nålen samt ett plåster av någon slags lugnande medel. Man tog ett nytt ultraljud som visade strax över 300 ml i blåsan. SSK Anders bestämde att det var dags att tappa mig då, och shiit vad man vart lättad efter det. Det kom ut mer än 750 ml urin. Så deras ultraljud apparat vart det stora samtalsämnet resten av dagen på uppvaket. Den var tydligen ny och de var inte speciellt nöjda med den. Några timmar senare försökte jag gå på toan igen men utan resultat, vilket betyde att man satte på en KAD på mig. Ingen rolig känsla men sjutton vad skönt det var att känna hur blåsan tömdes.
Det tog ett tag att få ner blodtrycket, men dem fick den under kontroll och man hann inte riktigt bli rädd. Doktorn kom in under eftermiddagen och sade att op. hade gått bra och att han var nöjd. Det var tryggt det också. Under eftermiddagen kom den tredje patienten som var otroligt pigg. Han satt upp i sängen och pratade med personalen. Men han var riktigt borta för hur ofta man än sade att op. var över så sade han att op. hade blivit inställd. Tror det tog över två timmar innan han förstod att han hade blivit op.
På kvällen hade man lite feber men satt uppe på en stol och såg på nyheterna. Sedan så fick man lägga sig ner och försöka hålla alla sladdar man var uppkopplad emot på plats. Hade tagit med mig min mp3 spelare och tog fram den inför natten. Ett tips för er som tänkt göra det är att kolla hur batteriet mår, för min dog efter bara tre timmar.
Först runt ett – två på natten kände jag den första smärtan på allvar. Hade så förbannat ont under vänstra bröstet. Fick nåt för smärtan och det funkade efter ett tag. Man vågade inte röra sig så man låg stilla på ryggen. Det mest dramatiska under natten var annars hur deras blodtrycksmanchet gick igång varje halvtimme, det kändes som om den skulle kunna pressa sönder armen. Syre i näsan gick bättre än man trodde, den var faktiskt skönt.
Tisdag 3/2
Väcktes vid halv åtta på morgonen och fick gå in och tvätta av sig på toan. Man var lite skakig på benen men inte yr eller så. Sedan så fick man sitta uppe och titta på TV med 10 ml iskallt vatten. Jag mådde rätt bra, inga smärtor, kunde gå upp och gå utan besvär, ja man vart riktigt andfådd dock. Mina op. kamrater började vakna till liv också och allas op. hade gått bra. De tog bort KAD på morgonen också. Även om dem hade lite besvär med syre intaget och lite andra små saker som jag tack och lov slapp. Däremot så fick jag ett öknamn på avdelningen senare. Teflonmannen, deras bandage satt inte kvar mer än 10 – 15 minuter, dem lossnade hela tiden.
Runt elva tiden fick två av oss lämna uppvaket och gå till vår avdelning. Alla tre skulle dela rum och det var riktigt skönt för vi hade ju börjat prata med varandra och kom bra överens. Inne på rummet så plockade jag fram min laptop och började titta på film. Runt 12 tiden lyckades jag äntligen kissa på egen hand och då kände man sig lättad. En liter klara vätskor skulle man dricka under den första dagen. Det gick trögt för mig till en början, men jag kom upp i en liter precis innan dem kom och räknade. SSK Sabina fixade till och med en nätverkslad och inloggningsuppgifter så man kunde koppla upp sig mot nätet. Det kom in folk i tätt mellanrum och tittade till oss det gav en trygghetskänsla.
Natt sköterskan var en mycket trevlig äldre dam som hade många kloka råd att dela med sig. Hon tom erbjöd oss egna rum, men vi hade kommit så pass bra överens att ingen tackade ja till eget rum.
Onsdag 4/2
Man blir väckt tidigt på sjukhus så kl halv åtta kom det in två undersköterskor, dem skulle ta lite prover och väga oss. 138,9 vägde jag, vilket är ca 7 kg mindre. Jag vart förvånad men oerhört glad! Vi gick in och åt frukost, jag som är så kinkig med mat fick ta lite nyponsoppa. Frukosten gick bra och efter det så klädde man på sig och fortsatte att titta på TV. Kl 10 så var det dags igen för lite nyponsoppa, den var lite mer trögare att få i sig. Efter det kom doktorn förbi igen och frågade hur man kände sig och om man ville åka hem redan? Jag var inte sen att tacka ja till det erbjudandet då jag mådde prima. Så efter lunchen fick jag gå hem.
Portugisen.com 