Lösenordsskyddad: En dag i smärtans tecken

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: 15-20 dagars ovisshet

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Vad mer kan hända?

Känns som jag just nu är inne i en oflyt som inte är av denna värld.
Först så strulade A-kassa, sedan strulade Försäkringskassan och CSN.
När man kom över dessa strul så hann det gå ca två timmar innan nästa oflyt gjorde sig påmind.

I fredags hade vi en avskedstackning på jobbet, vi gjorde en femkamp på badhuset. Olyckan var framme redan vid första övningen för mig. Jag sprang baklänges och snubblade. Ramlade på ryggen, till en början så kändes det lite ömt men inte så farligt. Men ju mer tid det gick började det värka som sjutton. Smärtade i ryggen allt mer och högra vristen kändes inget bra alls.

Dum som man är ville man inte avbryta femkampen fast man hade skitont. Ny i gänget ville man visa sig på sin bästa sida och fortsatte med femkampen. Pilkastningen som kan tyckas inte borde vara så jobbig med ryggvärk och fotvärk vart rena pärsen. Men värst var nog hinderbanan med en cricketklubba och en mjukboll. Böjd rygg som värker var ingen hit kan jag berätta. Springa med en värkande höger fot var inte tal på men det gjorde ont bara å halta sig fram. Dumt att göra hinderbanan en gång, visserligen vann jag min match, men att göra det en andra gången var dumstridigt och plågsamt.

Vid fyra tiden avslutades femkampen, jag åkte hem för att villa upp mig inför avslutningen på Kina kroggen, lade mig ner försiktigt på soffan och hittade ett läge där ryggen inte gjorde ont. Men efter någon timme började smärtorna att öka och det började klarna för mig att detta var allvarligare än vad man ville erkänna.

Maria kom hem strax efter 18 och då fanns det bara en alternativ, det var att åka till Akuten. Knappt jag minns hur jag kom nerför trapporna och satte mig i bilen och åkte till Akuten. Däremot så minns jag hur ont det gjorde. Kan helt ärligt erkänna att det rann en och annan tår ur ögonen på mig. Samt att jag skrek inombords en rad olika svordomar på diverse språk.

Smärtan ökade för varje minut som gick och jag vet inte riktigt hur länge det tog från att jag kom in till Akuten och fick smärtstillande, däremot så minns jag att jag bet mig själv ett par gånger på vänsterhanden för att innte skrika rakt ut. Fanns ju trots allt andra än mig på akuten, men hade jag vart hemma ojojoj vad jag hade skrikit.

Fick till slut morfin spruta och det tog ett tag innan den tog kan jag tycka, men återigen så hade jag ingen tidsuppfattning. Det var då det började bli lite otäckt, inte för att jag själv minns detta men jag har fått höra att efter att jag fått morfin så började jag svimma av. Maria räknade upp till 12 gånger som jag svimmade av kortare stunder. Troligtvis var det på grund av smärtan eller så var det nån reaktion på morfin jag fick.

Läkaren trodde att det var muskelrelaterade smärta men då jag hade svimmat av så pass mycket ville han ha mig kvar för observation under natten. Fick eget rum på avd 4A och låg kvar där under natten. Smärtorna försvann aldrig helt men däremot så hittade man en och annan ställning där det inte värkte allt för mycket. Sov typ två timmar i taget under hela natten.

På lördagen fick jag lite frukost, hade inte ätit sedan fredags lunchen så jag var duktig hungrig. Sedan fick jag åka ner till röntgen och där återkom dom stora smärtorna när dom ville att man skulle ligga plant på en small brädda. Ryggen och foten röntgades. Som tur var så hittades ingen skada varken på ryggen eller på foten. Man hittade tydligen en gammal fraktur som läkt fel på foten men inget mer. Kan inte erminnas att jag gjort nåt för att ha brutit foten och framförallt inte minnas att jag haft så ont i foten som man borde ha om man brutit foten nångång.

Dom ville ha kvar mig minst en dag till på sjukhuset och kanske borde jag ha stannat kvar, men det var så sjukt tråkigt att ligga där ensam, en platt TV som inte funkade heller. Så när doktorn sa att det var helt okej att åka hem så valde jag att åka hem. Fick stöd av Maria och vår grannen E uppför trapporna.

Nu är det tisdag och det börjar kännas bättre, har dock fortfarande stundtals smärtor både i ryggen och i foten, sällan samtidigt dock vilket är ju skönt. Har sovit på soffan då vår säng är för mjuk. Hoppas kunna ev gå tillbaka till jobbet i slutet av denna vecka eller senast nästa vecka. Har fram till 2:a juli innan man arbetslös igen.

Så vad mer skall råka utför nu?
Ja försäkringskassan kommer väl att strula nu med denna ofrivilliga sjukskrivningen räknar jag kallt med…

Annars har ju Fotbolls VM börjat och idag är det Portugals tur att spela sin första match, matchtröjan är på och jag har lyckats få sambon att dra på sig en Portugal tröja också. Imorgon skall jag försöka gå ut och göra ett par ärende, Torsby kommuns IT avdelning och arbetsförmedlingen är dom viktigaste. Men även en sväng förbi systembolaget där Sagres skall beställas så man kan ha nåt å dricka till under matcherna.

Avslutar detta långa blogg inlägg med att tacka sambon för allt hon har gjort fram tills idag efter olyckan och det som hon kommer göra närmaste dagarna också, utan dig hade jag inte klarat mig speciellt bra.

Obrigado amor..

Min gastric bypass operationsberättelse

Har fått ett par mail där folk bett mig berätta lite om själva operationen som jag gjorde för ett år sedan.
Jag skrev en operationsberättelse på min dagbok på Viktop.se och tänkte publicera den här också nu.

Måndag 2/2
Vaknade kl 5 på morgonen, låg kvar i sängen några minuter innan jag hoppade in i duschen för den andra duschningen som man blivit tillsagd att göra. Vid 6 tiden var jag färdig för att åka men då det var för tidigt satte jag mig i köket och surfade en halvtimme. Kom och tänka på att jag inte tänkte på vad som skulle ske alls, lite märkligt kan tyckas men op. var det enda som jag inte tänkte på.

Kl halvsju åkte jag hemifrån, jag körde själv till Ersta, var framme tio i sju, sade hej då till mina föräldrar som åkt med och gick in. Åkte upp till våningen och det var en hel del som var aktiva redan. Inne på SSK receptionen kunde man höra att någon ur personalen sjukskrev sig, inget ovanligt alls. Träffade SSK Eva och blev ombedd att gå till dagrummet så skulle någon ropa upp mig.

Det var då det började gå uppför mig att om någon timme så skulle man kunna ligga under narkos. Som tur var så hann man inte tänka så mycket för SSK Eva ropade upp mig och visade mig till mitt rum. Hon ställde någon rutin frågor och sade åt mig att byta om till deras sjukhus kläder, nattskjortan bak och fram och strumporna sist när man ligger på sängen, så man inte skulle halka kan jag tänka mig. Fick även en hel del mediciner, panodil och något annat för att man skulle bli avslappnad.

Gick in i badrummet och fick raka av håret på magen, byte om och ställde in mina saker i skåpet, lämnade necessären, i den lade jag mobilen och mp3 spelaren, så man hade tillgång till den på uppvaket. Ombytt och i ordning lade jag mig ner och några minuter senare kom doktorn in och frågade hur det var och om jag hade några frågor. Sedan målade han lite på magen och gick iväg.

Efter ett tag så kom SSK Eva och en annan syster, nervös som man började bli så la jag tyvärr inte hennes namn på minnet, men trevlig och rolig var hon. De körde iväg med mig i sängen och jag kom på mig tänkandes att ligga på en rullande säng och bara se upp i taket var något helt nytt för mig. Det jag minns av färden var att den var snabb, trodde att jag skulle åka hiss men innan jag hann blinka så var jag på plats. De lämnade av mig till op. SSK, dem som tog över var också supertrevliga. Efter några minuter körde dem in mig i ett nytt rum, där man fick på sig en op. mössa och någon slags skydd för fötterna. Efter ytterligare någon minut så fick jag gå till op. Bordet. Minns att resan gick lite skakigt, vet ej om det var pga. nervositet eller om det var pga. medicinen.

Liggandes på op. bordet så började dem försöka sätta nålar på mig, minns och har märken kvar på högra handen, men dem lyckades inte med det märkte jag sedan när jag vaknade till. Jag minns att jag försökte komma ihåg alla detaljer innan man slocknade men faktumet är att det sista jag minns är hur två – tre stycken håller på med att försöka sätta nålar och att någon smeker min vänstra kind.

PÅ UPPVAKET
Uppvaknandet var en hemsk känsla, ju mer jag tänker på det ju säkrare blir jag på att det är det värsta som jag varit med om hittills i mitt liv. Det jag hade i huvudet var att jag måste försöka samla mig och hjälpa till när jag skall från op. bordet till sängen, men hur mycket jag än försökte hålla mig vaken så somnade jag till. För varje gång jag somnade hörde jag röster runt omkring mig. Fast jag sov så hörde jag och kände jag hur folk pratade med mig och rörde mig. Dem få sekunderna man hade ögonen öppna så såg jag mig runt omkring och man kände inte igen sig, varken rum eller personalen.

Sedan kom nästa obehagliga sak, så torrt det var i min mun är det inte ens i öknen. Blodsmaken man hade i munnen var hemskt obehaglig, smärtan man kände i halsen när man försökte svälja var inte av denna värld. Fick lite hjälp med torrheten precis innan jag slocknade igen. Först runt 12 tiden vaknade jag till ordentligt. SSK Anders kom och berättade att op. var över och att allt hade gått bra, det kändes tryggt. Han satte på TV:n och jag såg lite på TV. Några minuter senare så körde dem in patient nummer två.

Vid 14 tiden började jag känna mig kissnödigt och bad att få gå på toaletten. Lyckades inte pressa ut en enda droppe fast man kände att man behövde kissa. De tog ett ultraljud över blåsan och den visade ca 250 ml, så dem tyckte det inte var något farligt. Efter ytterligare någon timme så kände jag att nu måste jag bara få komma upp och kissa, ännu en gång utan resultat. Nu hade mitt blodtryck gått upp i taket så det började samlas sig en del personer runt min säng. SSK Anders fixade någon medicin som jag fick i nålen samt ett plåster av någon slags lugnande medel. Man tog ett nytt ultraljud som visade strax över 300 ml i blåsan. SSK Anders bestämde att det var dags att tappa mig då, och shiit vad man vart lättad efter det. Det kom ut mer än 750 ml urin. Så deras ultraljud apparat vart det stora samtalsämnet resten av dagen på uppvaket. Den var tydligen ny och de var inte speciellt nöjda med den. Några timmar senare försökte jag gå på toan igen men utan resultat, vilket betyde att man satte på en KAD på mig. Ingen rolig känsla men sjutton vad skönt det var att känna hur blåsan tömdes.

Det tog ett tag att få ner blodtrycket, men dem fick den under kontroll och man hann inte riktigt bli rädd. Doktorn kom in under eftermiddagen och sade att op. hade gått bra och att han var nöjd. Det var tryggt det också. Under eftermiddagen kom den tredje patienten som var otroligt pigg. Han satt upp i sängen och pratade med personalen. Men han var riktigt borta för hur ofta man än sade att op. var över så sade han att op. hade blivit inställd. Tror det tog över två timmar innan han förstod att han hade blivit op.

På kvällen hade man lite feber men satt uppe på en stol och såg på nyheterna. Sedan så fick man lägga sig ner och försöka hålla alla sladdar man var uppkopplad emot på plats. Hade tagit med mig min mp3 spelare och tog fram den inför natten. Ett tips för er som tänkt göra det är att kolla hur batteriet mår, för min dog efter bara tre timmar.

Först runt ett – två på natten kände jag den första smärtan på allvar. Hade så förbannat ont under vänstra bröstet. Fick nåt för smärtan och det funkade efter ett tag. Man vågade inte röra sig så man låg stilla på ryggen. Det mest dramatiska under natten var annars hur deras blodtrycksmanchet gick igång varje halvtimme, det kändes som om den skulle kunna pressa sönder armen. Syre i näsan gick bättre än man trodde, den var faktiskt skönt.

Tisdag 3/2
Väcktes vid halv åtta på morgonen och fick gå in och tvätta av sig på toan. Man var lite skakig på benen men inte yr eller så. Sedan så fick man sitta uppe och titta på TV med 10 ml iskallt vatten. Jag mådde rätt bra, inga smärtor, kunde gå upp och gå utan besvär, ja man vart riktigt andfådd dock. Mina op. kamrater började vakna till liv också och allas op. hade gått bra. De tog bort KAD på morgonen också. Även om dem hade lite besvär med syre intaget och lite andra små saker som jag tack och lov slapp. Däremot så fick jag ett öknamn på avdelningen senare. Teflonmannen, deras bandage satt inte kvar mer än 10 – 15 minuter, dem lossnade hela tiden.

Runt elva tiden fick två av oss lämna uppvaket och gå till vår avdelning. Alla tre skulle dela rum och det var riktigt skönt för vi hade ju börjat prata med varandra och kom bra överens. Inne på rummet så plockade jag fram min laptop och började titta på film. Runt 12 tiden lyckades jag äntligen kissa på egen hand och då kände man sig lättad. En liter klara vätskor skulle man dricka under den första dagen. Det gick trögt för mig till en början, men jag kom upp i en liter precis innan dem kom och räknade. SSK Sabina fixade till och med en nätverkslad och inloggningsuppgifter så man kunde koppla upp sig mot nätet. Det kom in folk i tätt mellanrum och tittade till oss det gav en trygghetskänsla.
Natt sköterskan var en mycket trevlig äldre dam som hade många kloka råd att dela med sig. Hon tom erbjöd oss egna rum, men vi hade kommit så pass bra överens att ingen tackade ja till eget rum.

Onsdag 4/2
Man blir väckt tidigt på sjukhus så kl halv åtta kom det in två undersköterskor, dem skulle ta lite prover och väga oss. 138,9 vägde jag, vilket är ca 7 kg mindre. Jag vart förvånad men oerhört glad! Vi gick in och åt frukost, jag som är så kinkig med mat fick ta lite nyponsoppa. Frukosten gick bra och efter det så klädde man på sig och fortsatte att titta på TV. Kl 10 så var det dags igen för lite nyponsoppa, den var lite mer trögare att få i sig. Efter det kom doktorn förbi igen och frågade hur man kände sig och om man ville åka hem redan? Jag var inte sen att tacka ja till det erbjudandet då jag mådde prima. Så efter lunchen fick jag gå hem.

Ett fantastisk resultat på 1 år

För exakt ett år sedan gjorde jag en gastric bypass operation.
Jag vägde då 147 kg när jag började med flyt två veckor innan operationen.
Jag hade ett omfång runt magen på 145 cm.

Ja så här stor var jag som värst

På dessa två veckor gick jag ner ca 8 kg.

Av själva operationen är minnen som sitter kvar dom lite obehagliga.
Minns bla att innan jag somnade så höll 2-3 st att sticka mig ett bra tag innan dom var nöjda.

Uppvaket var nog det värsta!
Man ville hjälpa till som man vart ombedd men man hade inget kontroll över sin egen kropp.

Blodsmaken i halsen efter tuberna man hade haft där under operationen.

Eller hur munnen kändes som värsta öknen, så torr som den var.

Det har varit ett intressant år utan tvekan. Kg har rasat och har nu stabiliserat sig strax över 100 Kg.

I somras så såg man ut så här

I höstas så såg jag ut så här(lite stel som vanligt :))

Nu under vintern ser man ut så här (kanske inte den bästa bilden)

Idag så ser jag ut så här, måttet ni ser är storleken på omfånget jag hade när denna resa startade

Förr var det 145 cm, nu är det 105 cm.

Målet från början har varit 99 kg och jag är glad, men innerst inne har jag lagt drömgränsen på 85 kg. Det kommer bli oerhört svårt att nå, men just nu är jag 17 kg ifrån det målet, så än finns det lite hopp. Det har funkat bättre än jag kanske trodde från början med att äta rätt och framförallt vid rätta tillfällen. Visst kan jag fortfarande äta onyttiga saker, men om jag förr kunde äta en hel pizza, kebab, MacDonalds osv, så äter jag kanske 1/4 del av det jag kunde stoppa i mig förut.

Ett exempel, detta kunde vara en normal måltid för mig för ett år sedan:

Så ser mina måltider ut nuförtiden:

Fysiskt så mår jag otroligt mycket bättre, jag klarar av saker nu som jag inte var i närheten av att klara för ett år sedan. Jag gick hårt direkt på motion och under första halvåret så cyklade jag varje morgon 10 km. Nu har det blivit mer att jag går ut och går lite då och då. För att nå drömgränsen så måste jag nog ta tag i motionsbiten igen och det skall jag också göra.

Psykiskt så mår jag ännu bättre, att vara överviktig är inte bara fysiskt jobbigt som många kanske tror. Det tar även på hjärnan kan jag tala om, kanske inte för alla men på mig har det gjort det. Man har gått omkring i en massa år och försökt dölja den man ändå är. Jag har isolerat mig stundtals, även för mina närmaste vänner. Nu så är jag inte orolig längre om någon kommer med ett förslag på att gå ut eller att jag skall komma över till dom. Nu behöver man inte oroa sig om det finns plats för mig, framförallt så kan jag nu gå ut och inte behöva titta mig omkring efter en lämplig plats att sitta. Tänka på om stolen orkar med min vikt. Dessa tankar har tagit mycket på en förut.

Detta har gjort att jag känner mig mer eller mindre som en hel ny människa, den första bilden som jag visar i detta inlägg var den som är skyldig till att jag nu mår så här bra! När jag såg den bilden på mig själv ville jag bara sjunka genom jorden, men istället så tog jag mig i kragen och bestämde mig för att söka hjälp. Ett år senare så inser jag hur viktigt beslut jag tog och framförallt hur rätt beslut det var!

Men det bästa som hänt mig detta år är Maria eller Mia som jag brukar kalla flickvännen:

Obrigado amor!

Dubbelsidig lunginflammation

Jag har varit sjuk nu ett bra tag, förra veckan fick jag nog och gick till vårdcentralen. Fick diagnosen dubbelsidig lunginflammation. Har aldrig haft lunginflammation och tyckte väl det var lika bra att ta en dubbel när jag ändå var på gång.

Har mått riktigt kass, sista fyra veckorna har jag legat mest till sängs än suttit här i skolan…och det märks. Ligger massor efter och det känns riktigt jobbigt. Få se om man klarar av att komma ikapp eller om man rent av kanske skall hoppa av och börja söka jobb.

Har tillbringat en vecka nu med Mia, tycker synd om henne för jag har inte varit någon rolig sällskap alls. Hon kom till Stockholm förra måndag, på torsdag åkte vi till Torsby. Stannade i Karlstad och åt lunch med Kattis innan vi åkte vidare till Torsby.

På fredag åt vi lunch med Mias väninna Kristina, vi var på Kina krog och det var riktigt trevligt. Kristina åkte senare på dagen till Norge innan hon och mellanbarnet flög vidare till USA.

På lördag så gjorde vi inte speciellt mycket, Mias grannes son var hos Mia en del och spelade tv spel, vi var iväg å handla. Tror jag fick åka till ICA Toria tre eller fyra gånger innan jag fick med mig allt som jag behövde inför middagslagningen, ett bevis på att man inte var riktigt frisk. Gjorde en pasta rätt med lövbiff, det går riktigt fort och det vart helt okej, kanske lite mer krydda hade inte varit helt fel.

På söndag gick vi upp tidigt, vi skulle vara i Karlstad vid 10 tiden. Grannens son hade fotbollsavslutning och dom spelade mot FBK, tror matchen slutade 6-6, hade det inte varit för att det var svinkallt inne i hallen så hade det vart riktigt kul. D är faktiskt himla duktig, han är snabb och han har en intressant teknik, för att vara tio år bara. Kul att se dessa tioåringar spela, det var andra matchen jag såg dom spela och dom är duktiga, dom vann sin serie i Torsby så dom är bra.

Nu dröjer det upp till två veckor innan jag åker till Torsby igen, det kommer bli svårare för Mia att komma till Stockholm då hon bara är ledig lör-sön framöver.

Sedan åkte jag hem, medan Mia stannade kvar i Karlstad och gick på Karlstad United vs. Skellefteå i A-lagsfotboll. Karlstad vann tydligen med 5-0. Själv åkte jag hem dom ca 30 milen i en varm bil. Stannade på två ställen för att köpa nåt att bita på, ett ställe vid Munkfors kommer jag aldrig mer att stanna på, sunkigt och otrevlig personal.

Var hemma strax efter 16 tiden, la mig och sov bort två timmar. Hade ont i hela kroppen så det blev en tidig kväll, tror jag låg till sängs vid 22 tiden redan.