För exakt ett år sedan gjorde jag en gastric bypass operation.
Jag vägde då 147 kg när jag började med flyt två veckor innan operationen.
Jag hade ett omfång runt magen på 145 cm.
Ja så här stor var jag som värst
På dessa två veckor gick jag ner ca 8 kg.
Av själva operationen är minnen som sitter kvar dom lite obehagliga.
Minns bla att innan jag somnade så höll 2-3 st att sticka mig ett bra tag innan dom var nöjda.
Uppvaket var nog det värsta!
Man ville hjälpa till som man vart ombedd men man hade inget kontroll över sin egen kropp.
Blodsmaken i halsen efter tuberna man hade haft där under operationen.
Eller hur munnen kändes som värsta öknen, så torr som den var.
Det har varit ett intressant år utan tvekan. Kg har rasat och har nu stabiliserat sig strax över 100 Kg.
I somras så såg man ut så här
I höstas så såg jag ut så här(lite stel som vanligt :))
Nu under vintern ser man ut så här (kanske inte den bästa bilden)
Idag så ser jag ut så här, måttet ni ser är storleken på omfånget jag hade när denna resa startade
Förr var det 145 cm, nu är det 105 cm.
Målet från början har varit 99 kg och jag är glad, men innerst inne har jag lagt drömgränsen på 85 kg. Det kommer bli oerhört svårt att nå, men just nu är jag 17 kg ifrån det målet, så än finns det lite hopp. Det har funkat bättre än jag kanske trodde från början med att äta rätt och framförallt vid rätta tillfällen. Visst kan jag fortfarande äta onyttiga saker, men om jag förr kunde äta en hel pizza, kebab, MacDonalds osv, så äter jag kanske 1/4 del av det jag kunde stoppa i mig förut.
Ett exempel, detta kunde vara en normal måltid för mig för ett år sedan:
Så ser mina måltider ut nuförtiden:
Fysiskt så mår jag otroligt mycket bättre, jag klarar av saker nu som jag inte var i närheten av att klara för ett år sedan. Jag gick hårt direkt på motion och under första halvåret så cyklade jag varje morgon 10 km. Nu har det blivit mer att jag går ut och går lite då och då. För att nå drömgränsen så måste jag nog ta tag i motionsbiten igen och det skall jag också göra.
Psykiskt så mår jag ännu bättre, att vara överviktig är inte bara fysiskt jobbigt som många kanske tror. Det tar även på hjärnan kan jag tala om, kanske inte för alla men på mig har det gjort det. Man har gått omkring i en massa år och försökt dölja den man ändå är. Jag har isolerat mig stundtals, även för mina närmaste vänner. Nu så är jag inte orolig längre om någon kommer med ett förslag på att gå ut eller att jag skall komma över till dom. Nu behöver man inte oroa sig om det finns plats för mig, framförallt så kan jag nu gå ut och inte behöva titta mig omkring efter en lämplig plats att sitta. Tänka på om stolen orkar med min vikt. Dessa tankar har tagit mycket på en förut.
Detta har gjort att jag känner mig mer eller mindre som en hel ny människa, den första bilden som jag visar i detta inlägg var den som är skyldig till att jag nu mår så här bra! När jag såg den bilden på mig själv ville jag bara sjunka genom jorden, men istället så tog jag mig i kragen och bestämde mig för att söka hjälp. Ett år senare så inser jag hur viktigt beslut jag tog och framförallt hur rätt beslut det var!
Men det bästa som hänt mig detta år är Maria eller Mia som jag brukar kalla flickvännen:
Obrigado amor!
Portugisen.com 